Hur jag lurar mig själv när jag jobbar under stresspåslag

Jag var tröttare än vanligt idag när jag gick upp. Jag lyssnade på ett meditationsband en halvtimma och låg kvar i sängen. Tänkte att det kanske var en bra start på dagen. Jag försöker ju hela tiden tänka ut hur jag ska må bra. Men det blev verkligen inte bra, i alla fall inte den här morgonen.

I början av sjukskrivningen tänkte jag bara på det, konstant, hur och vad jag skulle göra för att bli frisk. Nu försöker jag göra allting med måtta. För ett personlighetsdrag som bidrar till utmattning, är ju att göra allting “all in”. Det har aldrig varit min melodi att göra saker halvdant, lite lagom, utan de har varit allt eller inget. Och det sitter djupt invant. Märkte det senast idag.

Jag fick frågan om jag kunde skjutsa min dotter till en kompis. Bara sitta i bilen, inte gå ut, alltså inte behöva tvätta håret. Jag sa ja och vilade mig en halvtimma innan vi skulle åka. Med mobilen i sängen. Sedan åkte vi. Det gick bra. Jag började komma igång lite grann efter morgonkaffet, eller så trodde jag det i alla fall.

 

Jo jag skulle bara skaka hallmattan och slå av gruset från joggingskorna.

När jag kom hem igen, såg jag att det var väldigt grusigt i hallen. Ett par leriga joggingskor var orsaken. Jag tänkte att jag kan väl göra detta lilla, sopa ut gruset på trappan och slå av det från skorna. Jo det gick faktiskt bra, jag orkade.

För det är ofta så här, att jag inte vet vad min energi räcker till. Om det är bra att jag gör det eller det, eftersom det finns saker som jag måste orka göra. Äta och laga mat och hämta hem min dotter igen. Det blir ofta en fråga om att prioritera. Då känns det alltid svårt att veta vilket som gynnar mig och familjen bäst. Ska jag gå ut och gå? Hjälper det mig att bli frisk fortare? Eller ska jag lägga min energi på något annat här hemma som vi alla har nytta av och som hjälper min man att inte också bli utmattad?

Min man har haft en sjuk fru i ett års tid nu. Ett hem och en tonåring med aktiviteter och träning. En utflyttad son i ett annat land. Dessutom kvällsjobb två vardagar av fem. Han har varit ensam med att handla, städa, diska, laga mat, fixa med huset, bilarna, gamla föräldrar och allt socialt runt omkring oss. Tvätten har jag på något sätt alltid klarat av. Det är det enda.

Men idag då. Jag kom på nåt vis väldigt mycket igång. Så jag började säga till mig själv. Anna gå sakta. Gör en sak i taget. Ta det lugnt, inte för mycket nu. Känner du inte hur stressen kommer. Du gör precis som förr nu. Helt obehärskat ju.

Jag tvättade, lade in tvätt. Plockade ur diskmaskinen och i med ny disk. Jag såg att blommorna behövde vatten. Spillde vatten på fönsterbrädan. Såg att det var dammigt. Hämtade trasan och började damma. Såg mer damm. Klättrade upp i sängen för att damma hyllan på väggen, som jag sa till min man häromdagen att jag aldrig kommer att orka damma av. Jo då, ett bröllopsfoto som stod i hyllan och väntade på en ram sedan många år, fick en tillfällig ram. Plötsligt så blev det bara av. Sedan var det ju att jag behövde äta. Jag tänkte att jag slänger in laxen i ugnen. Satt på ugnen och började med något annat. Senare fick jag stänga av ugnen för jag hade ju inte tagit upp någon lax, bara tänkt tanken.

Det ringde. Min syster. Hon som är äldre än mig och börjar bli tom på energi nu också. Hon som inte har bettskena, än! Hon som var sjukskriven för stress två veckor och sedan kunde jobba igen, om än trött. Jag sa till henne att det är viktigt att äta när hon känner sig energifattig. Att jag själv upptäckt att jag nu är väldigt känslig för att gå utan mat för länge, även om jag inte tycker att jag har gjort något som kräver matintag.

Efter samtalet, som gjorde mig bekymrad över att jag tycker att hennes symtom alltmer liknar mina, tittade jag på klockan. Två, dags att äta nu. Men fixade jag mat? Nej jag fixade mera tvätt och organiserade mina vitaminer och mineraler. Jag har slarvat med att ta dem på kvällarna för jag har inte orkat öppna burkarna och ta ut en tablett av varje. Nu plötsligt fixade jag en låda med små medicinkoppar och gjorde i ordning dagsdoser. Vips så var också hyllan där lådan skulle stå städad.

Sedan mat. Nä då kom jag på att jag varit arg på robotdammsugaren som börjat rengöra mattan i hallen dåligt. Så jag bytte borste på dammsugaren och släpade in den stora mattan i ett mindre rum. Satte igång dammsugaren och stängde dörren. Medan jag åt senare så satte jag igång dammsugaren om och om igen.

Parallellt med dessa handlingar tänkte jag på att jag hela tiden gjorde fel. Att jag borde äta tidigare och inte göra något annat samtidigt. Detta är mitt onda mönster, det såg jag klart och tydligt. Jag kände också att jag inte hade energin till allt detta på riktigt, men jag hamnade i stresspåslag och jobbade under avstängning. Jag borde ju ha tagit det lugnare och bara gjort lite grann, men jag gillar ju inte detta tråkiga lagom. En del av mej var fullt medveten om det men sa “bäst att jag passar på medan det går“ “snart tar min energi slut“.

Det var länge sedan jag gjorde en sån här rusch. När jag gör det blir jag alltid liggandes nästa dag helt energilös. Att sova hjälper inte. Jag kan dessutom inte sova på dagen och inte efter nio på morgonen.

För det mesta sover jag bra. Jag får akupunktur för sömnen hos en sjukgymnast och det hjälper. Hon har en riktig akupunkturutbildning. Jag blir också lite piggare de två första dagarna. Men idag bestämde jag mig för att försöka sova en stund efter maten. Jag har bestämt mig för att prova om jag kan sova lite då och då. Men nu har jag vilat i soffan och bloggat och klockan är redan fyra på em. Bra eller dåligt är frågan. Ska se om jag somnar.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *