Jag är så känslig för vad jag tror att chefen tycker och tänker om mig nu när jag är sjuk.

Jag är utanför min komfortzon idag. 

Idag ringde chefen. Jag brukar ju komma till jobbet hyfsat ofta och prata med några arbetskamrater men framförallt med henne. Nu har det varit ett uppehåll på tre fyra veckor. Dels beroende på mig och på att chefen och andra har varit lediga. Jag har haft influensa och blev sedan sjuk igen. Hon låter inte nöjd när jag berättar att jag inte tycker att mitt mående gått framåt de sista månaderna. Hon vill träffa min läkare eftersom jobbet har rehabiliteringsansvar. Hon vill veta hur hon ska ta hand om mej så att det går framåt. Om hon ska pressa på att jag ska börja jobba eller inte. Och det ska läkaren svara på. Jag sa till henne att det kan jag svara på. Det är inte dags att diskutera varken arbetsträning eller att börja jobba 25% sa jag.

Jag är sämre de senaste månaderna än jag varit vid andra tillfällen. Då har jag haft mycket mer energi och trott att jag snart skulle kunna börja jobba. Jag har verkligen inte tillräckligt med energi än. Sista tiden har jag haft en dag på kanske tre veckor då min energi skulle ha räckt till två timmars arbete, men bara det. Mer är det inte med mig. Det känns bedrövligt men jag måste ju säga som det är. Jag kan stå på mig lite mer nu mot chefen men jag mår inte odelat bra när jag har gjort det.

För det mesta känner jag skuld och skam för att jag inte klarar av att bli frisk fortare. För att jag sätter min arbetsplats i den här situationen. För att jobbet måste betala sjuklön för mig. För att jag aldrig kan komma med klara besked om när jag kommer tillbaka. För att chefen och läkaren har allt det här besväret med mig.

När vi ses jag och chefen, försöker jag vara positiv. Jag vill inte vara någon gnällig stackare som hon ska behöva trösta. Jag brukar fråga hur hon mår och hur hon klarar av allt hon har att göra, säga att hon ska vara rädd om sig. Det kanske inte är så lätt för henne att få rätt uppfattning om mitt mående när jag gör så här. Men på frågor svarar jag alltid ärligt och jag brukar berätta som det är, med ord. Det kanske vore bättre om jag hade visat mer känslor över min situation, för chefen. Men när jag mår som sämst ringer jag ju inte chefen. Jag berättar inte för någon just då.

Jag vill att min chef ska tro mig att jag verkligen inte fungerar för att jobba ännu, men jag vet inte hur jag ska få henne att förstå. Jag vill att hon ska tro på att jag själv verkligen vill komma tillbaka. Att jag trivs med jobbet och längtar efter det. Det är inget som hon kan pressa fram. Jag kommer att börja jobba så fort jag känner att min energi är tillräcklig och finns där stabilt, inte bara kortvarigt som det har varit förut.

Det är märkligt. Många utmattade som jag har träffat, brukar ha problem med att gå tillbaka till sitt jobb för att de förknippar jobbet med orsaken till alla obehag med stress ångest och utmattning. Att de inte har blivit lyssnade på eller respekterade på arbetet. Ofta byter folk jobb och går aldrig tillbaka till sitt gamla. De är rädda för att få ny stress och utmattning. Så har jag aldrig känt med mitt. Min arbetsplats har dessutom förändrat sig till det bättre sedan jag gick hem. Jag är inte rädd för att bli utbränd där igen. Ett par arbetsuppgifter förknippar jag med stark stress och ryggar inför. Men dessa saker har jag tagit upp med chefen och kollegorna.

Det finns dock ett stort problem med mitt jobb, som jag har lidit av under min sjukskrivning. Jag blir stressad av att jag känner krav på mig att bli frisk fortare. Jag har känt det hela tiden. Min chef var jätteduktig på att ringa mig i all välmening och enligt arbetsgivarens skyldighet och ansvar. Hon ringde varje vecka. Varje gång fick jag ont i magen av stress. Kände mig dålig och värdelös. En ynklig svaging som var hemma i soffan. Hon frågade alltid uppfordrande om jag gick ut något. Hävdade att fysisk aktivitet var botemedlet. Så kände jag ännu mer krav på mig att gå ut och gå. Varje dag hon ringde blev en dålig dag. Jag ville spy av ordet promenad. Jag berättar mer om det i nästa inlägg.

Jo problemet med mitt jobb är att jag mår så dåligt av att inte vara där och vara som alla andra. Att inte vara chefen till lags. Jag har så svårt att släppa att någon verkar besviken eller irriterad på mig. Jag påminns ju om detta så fort jag har kontakt med jobbet. Det är ingen fara att ha kontakt med försäkringskassan. De har aldrig fått mig att känna skuld, trots tre olika handläggare. Med läkaren går det bra äntligen.

Det är kväll nu och jag mår fortfarande dåligt av samtalet med chefen. Hon sa nånting om att vi skulle diskutera mitt förhållningssätt till patienterna på kommande utvecklingssamtal. Jag trodde att jag hade gjort något fel, att någon hade klagat på mig. Men vågade inte säga det. Jag höll på att drunkna i grubblerier efter samtalet. Jag malde om detta och byggde det så stort att jag tänkte att alla på jobbet var missnöjda med mig så jag skulle bli tvungen att byta jobb. Usch! Tillslut bröt jag mönstret och ringde upp chefen. Det var något nytt för mig! Chefen sa att det inte alls handlade om något sådant utan de skulle ta upp förhållningssättet till patienter med alla anställda. Alltså inget personligt motiv. Det var skönt att höra. Tyvärr hade hon en hård ton i samtalet som stannade kvar i mig.

Jag vet att man är väldigt känslig när man är utmattad så jag försöker nu att skaka av mig den jobbiga känslan. Jag har alldeles för lätt för att känna mig pressad över att skynda bli frisk för arbetets skull. När jag känner mig pressad, känner jag ingen glädje med arbetet. Då vill jag helst dra mig undan. De perioder som jag tyckt mest om att besöka arbetet har varit när jag känt förståelse och acceptans från chefen och kollegorna. Det är viktigt för mig. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *