Om jag inte hade tigit om hur pressad jag kände mig? Hur det blev ett “normalt” tillstånd.

Så skönt det hade varit att inte bära på för mycket. Halvfullt är bäst!

 Jag vill gärna uttrycka mig och beskriva mitt mående här i bloggen. Det känns också svårt, att göra det i realtid. Jag har mycket lättare att skriva om hur det har varit, när det tuffa är över. Fast jag behöver få göra det också eftersom det har varit en svår tid för mig både innan och under utmattningen. Jag gillar inte att beklaga mig. Det har jag så svårt för. Jag är nog en sån som oftast inte har sagt något när det varit riktigt jobbigt. Inte till någon.

Att bara stå ut och inte säga något, är en av egenskaperna som fört mig in i väggen. Jag ska försöka ändra på det nu så att jag säger till i god tid om det blir stressigt på arbetet t ex. Sedan jag blev sjuk har jag blivit mer medveten,  om att jag har svårt för att sätta gränser och säga ifrån. Jag vet inte riktigt hur man gör. Det är stor skillnad om någon frågar hur det är och jag svarar sakligt. Jag har kanske svårt att uttrycka känsla spontant ihop med ett slags beklagande i ord. Jag har lättare för att bara stå ut. Jag har tänkt att det är ingen idé att klaga när ingen annan kan göra något åt mitt problem ändå, så spar jag hellre de krafterna.

Nu tränar jag på att prata med mina närmaste om det som är svårt i mitt liv. Jag vill inte gå och samla på mig saker och jag vill inte finna mig i situationer som gör mig konstant stressad eller som gör mig obehaglig till mods.

På mitt jobb härdade jag bara ut i många många år, på olika arbetsplatser med samma sorts jobb. Olika chefer. Stress och press. Jag förstod och förstod, hanterade min stress och andades djupt, tränade mig i att vara här och nu och gick promenader ofta. Jag arbetade tålmodigt på.

Nu efteråt undrar jag ganska ofta över vad som skulle ha hänt om jag låtit kroppen reagera istället. Rakt ut! Fått en panikångestattack och ramlat ihop, fått ett utbrott eller börjat storgråta hos chefen, sökt nytt jobb eller bara reagerat. En enda gång utbrast jag till en kollega “ jag kan inte ta fler patienter nu, jag går snart under!” Tänk om vi hade vetat då att det var sant! Att jag några månader senare skulle bli liggandes hemma. Jag tror att han blev förvånad och ändå sa “men den här patienten är akut“. Ha ha ha!

Undra om jag hade kunnat undvika att bli utmattad? Jag funderar rätt ofta på det. Om jag inte hade lagt fokus på att hantera min stress utan istället sagt ifrån, att nu går det inte mer. Jag gick länge med kronisk stress. Tills jag bakade ihop av energibrist /utmattning.

Nu tänker jag att den press och stress jag kände, bara var en normal, naturlig reaktion på en situation som skulle föra mig mot undergång. Vad hade hänt om jag bara hade släppt fram min reaktion?! Men det gjorde jag inte,  jag pressade mig själv att orka och stå ut tills jag blev så oerhört trött, att min kraft en dag bara var helt borta.

Jag tror inte att det hade hjälpt mig om jag beklagat mig för chefen, men kanske om jag hade blivit sjukskriven pga stress och stressreaktioner. Att något mindre allvarligt än utmattning hade hänt till följd av stressen.

Nu ska jag lyda mitt eget råd och avsluta skrivandet för idag och inte överdriva. Jag ska ta hand om mig, göra något som är bra vad det nu är?! Ses snart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *