Jag och min kluvna inställning till promenader.

 

Tillsammans med en hund var det roligare att gå promenader!

Under det första halvåret av min sjukskrivning plågade jag mig med att det säkert var mitt eget fel att jag inte blev frisk för jag hade nog gått för lite promenader.

Ändå har jag innan och under min sjukskrivning både promenerat och varit ute väldigt mycket. Naturen inverkar och betyder mycket för mig. Jag måste se på natur, suga in den i själen. Jag är en sån som pratar med blommor och träd. Jag får dåligt samvete när jag plockar blommor, för att jag bryter av dem och förstör.

promenader

Men nu befann jag mig i det här tillståndet, i början av min sjukskrivning och min chef ringde ofta och frågade lite skarp i tonen om jag gick ut och gick. Jag som knappt orkade upp och gå på toaletten vid den tidpunkten. Jag som inte åt för jag aldrig blev hungrig, som gick på toa hela dagarna för att magen var satt ur spel. Som var yr och fick hålla mig i dörrposterna hemma och tog snedsteg. Som inte kunde ta ner tvätten från ställningen eller vika den för allting snurrade när jag vred på huvudet. Jag som låg ner och dammsög hallen för att jag inte orkade hålla mig upprätt, men hade lite kraft i armen som jag tyckte att jag kunde använda. Det var innan jag beslutsamt åkte och köpte en robotdammsugare.

Jag kan ju säga att det tog lång tid innan jag kände behållning av en promenad. Närmare bestämt åtta månader.

Jag gick promenader för jag kände mig tvungen och för att alla andra verkar tro att det skulle hjälpa. Ingen fattade att det var för tidigt. Jag fattade men vågade inte låta bli. Jag var fortfarande så inne på att vara till lags. Att inte göra fel och med det sagt inte lyssna på min egen kropp och mina behov. Jag fortsatte bete mig enligt det mönster som fört mig in i utmattningen. Jag vågade inte gå emot vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag gick promenader och var fullständigt nockad resten av dagen och kvällen. De flesta dagarna orkade jag bara gå. Det tog mig lång tid att ens orka laga mat till mig själv.

Skogen är mycket skönare att gå i tycker jag.

Det låter kanske inte klokt, men det är fortfarande så att en för lång promenad kan helt ta musten ur mig. För resten av dagen. Mina första månader gick jag alltid för långt och det var en halv kilometer som var för långt. Jag plågade mig ibland ut till vägen och tillbaka på den tiden, för det var väl i minsta laget tänkte jag. Den sträckan är 2.6 km. Jag hade en app som mätte tempo och sträcka mm. Den loggade jag alla mina promenader på. Det triggade mig att gå snabbare än jag orkade för jag ville ha ett bra resultat. Jag ville ha bevis på att jag var duktig och gjorde som dom sa.

Jag tyckte själv aldrig att promenaden var värd all min energi. Jag orkade ju ingenting mer än det den dagen. Jag tyckte det var bättre att jag gjorde något som behövdes i hushållet, det var ju också att röra på sig. Sedan kunde jag vara ute, sitta eller pyssla med något eller bara stå ute en stund, när vädret var okej.

Gör det du tycker om, som är roligt. Så fint sagt av min doktor!

Min läkare sa aldrig att jag skulle gå promenader faktiskt. Av henne har jag fått rådet att göra det jag tycker är roligt, det jag tycker om och att kanske slarva lite mer.

Jag tycker inte alltid det är roligt att gå promenader och jag är en människa som behöver variation. Annars blir jag uttråkad. Årstidernas växlingar är bra för mig. Då blir det lite nytt att titta på när man går i naturen. Jag gillar att gå i skogen, vägen när den är lerig och det blåser kallt är det sämsta och tråkigaste. Häromkring finns inte jättemycket att välja på och det är svårt att hitta bra rundor, de som finns är för långa.

Jag passade en hund nyligen. Sigge är 11 år, en vältränad hund som kan mycket. Pigg ute och stel inne men passar mig perfekt. Så underbart det var. Han och jag gick flera promenader om dagen. Vi hade sol och gnistrande snö de här dagarna också. Vi stannade och lekte i skogen och vi gick bara i skogen, inga tråkiga vägar. Sigge fick leta saker som jag la ut och han hittade själv på att gräva gropar i snön, rulla sig och hämta pinnar. Sigge är en lyhörd och vaken hund som gärna gör som du vill och som kommunicerar hela tiden. Så ni förstår att vi hade roligt och umgicks hela dagarna.

Sigge min rehabhund.

Här är han. Jag saknar honom, han var ett så bra sällskap för mig som är gammal hundmänniska. Jag har så klart funderat på en egen hund men jag klarar inte av att ha kravet på mig att alltid ta hand om någon vid min sida. Tyvärr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *