Att gilla det man gör om man inte gör det man gillar! Jag och promenader…

Jag skrev det här för några dagar sedan men glömde bort att publicera det. Men håll till godo så här i efterhand ändå.

Jag är inte alltid vän med mig själv när jag går promenader. Idag blev vi vänner.

Först kände jag som vanligt när jag tittade ut och såg det fina vädret, att jag måste gå ut. Måste för att det är bra i min situation och måste för att solen skiner och måste för att det är bra med träning och hälsa och så blir alla andra människor nöjda.

För att vänja mig lite vid tanken och inte ställa för höga krav, bestämde jag mig för att gå till brevlådan först. Jag gick utan stavar för en gångs skull. Vädret var väldigt blåsigt och det gillar jag inte alls.

Jag hade kameran med mig och tog fram den när jag hörde den första fågeln kvittra i ett kalt träd. Jag började fokusera på naturen som jag ju älskar. Iakttog och fotade. Genast gick det mycket lättare och mitt sinne blev mer positivt. Jag tittade på den gamla rosenbusken som jag klippte förra året och tänkte att snart är det dags igen, och det ska bli roligt!

Snart dags att rensa rosenbusken igen. Det blir roligt!

Den här dagen hade börjat med en känsla av låg energi i kroppen. Mina rörelser var tunga och de krävde mer ansträngning än tex igår. Utifrån det tog jag beslut om vad jag skulle göra och inte göra under morgonen. Jag hade ätit frukost men disken fick stå. Jag orkade till min egen förvåning ställa i ordning huset för robotdammsugaren. Så det var absolut ett bra läge för att gå ut och slippa höra den väsnas.

Jag tog vägen ner mot sjön men bestämde inte i förväg hur långt jag skulle gå. Jag har många kompisar runt omkring i hagarna längs vägarna. Idag låg de tre första hästarna ner och sov. De såg ut att njuta så gott med solen i sin vinterpäls.

Några av mina vänner hästarna.

I nästa hage sovs det också men en röd fux stod på vakt. Jag såg många fåglar och hörde dem kvittra. Tror det var några titor som snabbt kikade fram mellan trädstammarna när jag kom vandrande förbi. Jag såg och hörde en duva och tre vita svanar långt ute på sjön.

När jag kom ner mot sjön där naturen är så mysig, kunde jag verkligen njuta av min promenad. Jag gick väldigt sakta men det var så som min kropp ville gå idag. Det passade mig bra att iaktta fågellivet och de ännu kala träden. Jag lade märke till små detaljer och lät mig få tiden till detta. Jag kände tydligt hur jag med blicken sög in, gräs, stenar och små kottar på stigen där jag gick, som om de var min energi eller föda. Jag känner alltid en varm gemenskap med marken, jag vill bli vän med varje liten grop.

För mig är det här sättet att vara uppmärksam och fokuserad på, mindfulness, i sin bästa skepnad. Att vara i nuet och att ta vara på dagen. Jag har märkt att när jag ser det jag ser, uppmärksammar och lägger märke till, känns den stunden så mycket rikare än annars. Jag får behållning och det blir en större upplevelse i sinnet.

Men det fungerar bara för mig om jag gillar det. Idag hade jag börjat gilla det jag gjorde. Eftersom jag halvt om halvt tvingade mig själv att gå ut från början, så var det ju inte det att jag gjorde det jag gillade. Att jag kunde vända på det så att jag gillade det jag gjorde, det blev jag väldigt nöjd med.

Sjön och klipporna låg där i så vackra friska färger. Sjön är en av mina mest älskade platser, så här får ni njuta av bilderna!

 

Vägen hem var lång och gick sakta. Jag upptäckte tussilago på en lång sträcka längs diket. Det hade jag inte hade sett på vägen ut. Tänk att jag missade det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *