Jag hade inte ens energi nog att forma läpparna till ord.

Här skriver jag om tiden före sjukskrivningen. Jag var utmattad redan då men orkade fortfarande gå till jobbet.

Jag jobbar inom vården, med stressrelaterad ohälsa. Ja det är sant! Man kan inte tro att man själv ska trilla dit, men det gjorde jag. Jag vet fler än jag. Innan jag själv blev utmattad, trodde jag att jag visste ganska mycket om just utmattning och stress. Och framför allt vad man skulle göra åt det. Men idag säger jag att det inte är riktigt som jag trodde.

I alla fall var det så att jag hade väldigt mycket att göra på jobbet. Kände mig alltid hur pressad som helst. Hade tryck i bröstet varje dag, inte hela dagarna för jag var duktig på att använda min andning för att slappna av och kunde oftast andas bort trycket. Ibland gick det förstås inte att rubba.

Stormhatt! Med stormhatten på, skulle man nog kunna säga, stressade jag på jobbet.

Jag blev allt effektivare i jobbet. Vande mig vid att alltid känna stress. Det blev ett tillstånd, inte en tillfällighet. Tog kortare och kortare raster. Tålde inte röran i lunchrummet och tänkte att det är bättre att jag jobbar på när jag har så mycket att göra.

Om jag fick frågan av chefen hur det var, svarade jag att det är i mesta laget nu. Men jag minns inte att jag spontant sa att jag hade det jobbigt eller att det var för mycket att göra. Jag gick inte heller och gnällde över jobbet. Jag borde ju ha sagt att jag inte mådde bra och att jag inte kunde ha det så här. Något borde ju göras! Konstigt nog kändes det också emellanåt som en rolig utmaning och jag litade på att jag skulle klara av alltihop.

Jag var redan långt över gränsen mot utmattning. Det var skymning och jag skulle ha sagt stopp.

Jag försökte hela tiden att hitta lösningar på hur jag skulle räcka till för alla arbetsuppgifter. Jag fastnade kanske i att jag skulle lösa det olösliga. Jag vägrade att ge upp, det måste finnas ett sätt. Jag älskar problemlösning, kanske lite för mycket för mitt eget bästa. Under tiden kände jag mig som en bredarslad arbetshäst som obönhörligen stretade på och jag undrade förvånat över hur förvandlingen från vildhäst till ardenner hade gått till!

Jag strävade på som en bredarslad arbetshäst på jobbet. Det fanns ingen vildhäst kvar i mig längre.

 

På väg hem från jobbet när energin var helt slut.

Jag jobbade heltid, klarade av att hålla mitt tempo hela dagen på jobbet. Hemma landade jag i soffan som förlamad. Under en filt låg jag för resten av kvällen och frös och orkade knappt prata, det krävdes mer energi än jag hade för att forma läpparna till ord. Jag minns att det till och med kändes jobbigt att ligga i soffan hela kvällen. Men sova när jag kom hem det kunde jag inte. Jag hade redan blivit så sömnstörd.

När jag var inställd på att orka någon aktivitet efter jobbet så klarade jag oftast av det. Men jag klarade inte av att laga mat till familjen om jag inte var absolut tvungen att göra det. Då kunde jag pressa mig till det.

Nu när jag skriver detta och tänker på hur jag i ett halvårs tid minst, låg så där i soffan, blir jag så arg. Varför accepterade jag det? Det var inte rätt mot familjen! Att mitt jobb skulle ta all min kraft och ingenting blev över till mig själv eller dem. Jag minns att jag inte vågade säga till chefen hur illa det var. Jag skämdes över att jag inte klarade mer.

Blåklockor. Blåögd kanske jag var, eller blind.

Ibland diskuterade jag och chefen olika lösningar och testade om min arbetssituation blev lättare. Situationen varierade lite men jag hade fler kontakter med människor som led av stress och annan psykiskt ohälsa, än vad som var nyttigt för mig. De flesta kunde jag dock inte hjälpa genom att ge en tid för behandling eller grupp, därför att jag redan hade fullt.

I mitt jobb kände jag mig alltid otillräcklig och skyldig. Jag ansträngde mig hårt för att trösta och ge många goda råd till de patienter som jag inte kunde ta emot. Jag skämdes när jag tvingades säga att väntetiden var lång. Jag vågade aldrig berätta ärligt hur lång, att de i princip inte skulle komma fram i kön.

Men en omorganisation var på väg och när den var klar så skulle allt bli bättre. Så jag väntade och kämpade. Jag snubblade på målsnöret, tre veckor innan min arbetssituation radikalt skulle förändras till det bättre, brakade jag ihop. I ett annat inlägg ska jag berätta om hur det gick till just den dagen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *