Överraskningarnas dag!

Allt är inte vad det ser ut att vara!

Ja då har jag varit sjukskriven över ett år för utmattning. Senast sa min doktor att jag hade en svår utmattning och att energin kommer att komma tillbaka.

I morse klockan åtta ringde min doktor för att stämma av läget inför att min sjukskrivning snart går ut. Hon sa att en av mina chefer hade ringt henne och sagt att jag inte blir frisk i den takt som de hade tänkt sig. Nä nä, deras planer har hela tiden gått i stöpet på grund av att min läkning inte har följt någon planering. Men jag tänker så här, tala om för mig hur jag ska göra för att bli frisk, så ska jag göra det!

Idag bestämdes det att jag ska träffa en rehabkoordinator nästa vecka, som ska testa om jag är deprimerad. Om jag är det eller inte så blir jag erbjuden antidepressiv medicin. Det kan hjälpa även på utmattning, sa doktorn. De flesta med utmattning brukar bli friska och börja jobba så smått efter ett år. Eftersom jag inte följer mönstret så ska vi börja tänka depression, medicin och samtal med företagshälsovården.

Puh!

Nyfiken som jag är så fyllde jag ärligt i tre tester för depression. BDI, MADRS-S och HAD. Jag fick inte tillräckligt med poäng för depression på någon av dem, trots höga poäng på sömnproblem, energibrist och koncentrationssvårigheter.

Jag funderar på detta med medicin. Först var jag negativt inställd. Jag äter redan fem olika mediciner. Tre för diabetes och högt blodtryck och allergimediciner. Jag är väldigt medicinkänslig och mår lätt illa. Antidepressiva ger ofta viktuppgång vilket skulle vara katastrof för diabetesen och självkänslan. Jag skulle nog bli deprimerad av att bli ännu kraftigare.

Jag har sjukdomar som jag redan skäms över, fast jag inte borde göra det. Jag skäms över att jag har diabetes och över att jag är utmattad (slapp, slö och likgiltig liksom, fast det är verkligen inte sant!). Jag skäms också över att jag är överviktig och äter blodtrycksmedicin. Jag vill inget annat än att vara smal och frisk! Jobba och tjäna pengar vore inte heller fel!

Men tänk om medicinen skulle göra mig pigg? Jag måste säga att jag är både nyfiken och rädd. Ett tag tänkte jag ringa tillbaka till doktorn och säga, ”Hit med medicinen redan idag, så de allra värsta biverkningarna hinner gå över till sommaren!”. Jag vet inte varför jag hejdade mig. Doktorn sa ju att många patienter går ner i vikt av den. Jag vet att de som får diarré och mår illa gör det.

Jag har inte lust att må illa och kräkas. Det har jag gjort så mycket i mitt liv av både mediciner och graviditeter.

Jag ringde till min handläggare på försäkringskassan för att få råd. Hon har verkat så kunnig och erfaren med just utmattade människor. Jag grät när jag berättade för henne. Jag sa att jag inte orkar med att springa till en ny samtalskontakt, rehabkoordinator, min läkare, min sjukgymnast och dessutom hälsa på på jobbet varje vecka. Då började jag fundera på att börja jobba istället och slippa allt det här. Hennes råd var att låta rehabkoordinatorn på vårdcentralen hålla i min rehabilitering så alla har samma plan med mig och inte drar i mig med olika saker. Hon sa att det är viktigt att min process inte känns stressande.

Det har hela tiden stressat mig att det är så viktigt att ”snart börja jobba”. Jag känner mig obekväm med att inte vara andra till lags även om jag tränar på att klara av det bättre. Så jag har pressat mig för deras skull också.

Sedan ringde min terapeut som jag har gått hos. Jag minns inte vad hon sa mer än att det blir bra att jag får en rehabkoordinator. Medicin verkade hon inte tycka var så viktigt. Jag hade smsat henne efter samtalet med doktorn. Vi ska stämma av längre fram igen.

Samtidigt idag, klockan åtta, när doktorn ringer, står jag på altanen i kylan och upptäcker att min katt är skadad. Han har varit i slagsmål och har sår på kroppen. Så fort jag hade pratat klart så tog jag in honom och gjorde rent det största såret som var på ena frambenet. Jag sprutade in koksalt. Han drack själv mycket vatten.

I eftermiddag har vi hjälpts åt att ta tempen på honom och han har både ätit och druckit igen. Han hade 38.8. Det är en liten temperaturhöjning för en katt. I morgon om han är sämre, ringer jag och bokar tid hos veterinären. Jag orkar inte som förr, då skötte jag alltid katterna själv, efter många veterinärbesök så lärde jag mig. Men denna katt är också lite svårare att hantera. Han skrämmer mig när han morrar och klöser.

I eftermiddag var vi till banken jag och min man, angående ett billån. Det var bara att snygga till sig och försöka se glad ut. Det gick bra och vi fick låna.

Jag känner mig helt nollställd nu. Vet inte vad jag ska göra. Jag sov dåligt och hade svårigheter att somna eftersom jag skulle upp tidigt och doktorn skulle ringa, så sömnbrist igen.

Jag tog en Ipren mot huvudvärken som jag fick av att bita ihop tänderna i natt också. Jag har bitit sönder min bettskena på två ställen nu. Men det är kanske det den är till för. Undra om jag får en ny till subventionerat pris om jag själv har bitit sönder den eller om jag måste betala tio tusen kronor?

Inte nog med detta så har det blivit något fel på värmen i huset sedan igår då elektrikern var här. Iskallt! Redan igår eftermiddag. Dottern som är sjuk och hemma från skolan har absolut ingen värme på elementen i sitt rum på övervåningen. Min man har inte haft tid, han åker omkring och provkör olika bilar. Jag har lagt ner att vara med i bilprocessen. Den går inte ihop med min egen process. Han får välja en bil nu. Men här hemma går vi och fryser och halva gänget är sjuka. Jag har höjt värmepumpen till 22 grader och inomhusmätaren steg för steg till 25.5 grader nu. På bottenvåningen är elementen ljumna men iskalla på hela övervåningen. Thats it!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *