Vackert och sorgligt i vitsippstid!

Jag har mist flera kära under den finaste vitsippstiden. Min morfar och min finaste hund, bordercollien Grim. Och tyvärr så verkar det ju vara mammas tid att lämna också.

Min mamma. Det finns inget hopp nu. Hennes kropp kämpar så hårt. Idag är hon än svagare och mindre och andas saktare. Jag har inte träffat henne idag. Min syster är hos henne hela tiden utom natten. Jag åker till henne i morgon. Åttonde dagen idag på samma sätt för henne. Hon tittar upp ibland med en bedjande blick och vill upp ur sängen och bli frisk. Hon får lugnande och morfin när de tycker att hon behöver.

Idag har jag fått akupunkturbehandling av min sjukgymnast. Hon tyckte att jag såg piggare ut. Det var ju skönt att höra. Om jag ser piggare ut mitt i allt detta som händer med mamma, så är det verkligen ett friskhetstecken.

Jag har själv tänkt att jag inte är så slut som jag trodde att jag skulle vara idag. Igår var det ju inte bra med mig alls. Jag var spyfärdigt trött. Men idag känner jag att jag har repat mig under natten. Skön känsla, så med mig finns det hopp om livet i alla fall.

Jag tycker det är svårast att vara med om att se mamma ha en sådan utdragen död. Hon är döende sedan åtta dagar och det är jättesvårt att acceptera att bara stå bredvid och inte kunna hjälpa henne. Att finnas med henne är det enda vi kan göra. Hon ber oss om hjälp och vill verkligen inte dö, stackars lilla fina människa! Jag både önskar för hennes skull att den stunden kommer snart, då hon slipper vara rädd mer och kan somna in lugnt, samtidigt bävar jag för hur jag ska klara av att hon lämnar mig för alltid.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *