Första dagen utan min mor

Mamma lilla mamma, väntade du på våren? Ville du se björkarna slå ut, trots de sista tunga åren? Eller ville du bara inte se livet ta slut? Du hjälpte oss att få ett nytt perspektiv. Att krafterna ska räcka till hela vårt liv.

Min mamma reste vidare igår kväll. Jag och mina syskon satt med henne och såg när hon tog sitt sista andetag. Det gick lugnt till och hon var inte så medveten om det tror jag. Hon visade ingen ångest eller smärta. Det var fint att vi var där alla hennes barn.

I natt sov jag otroligt. Döden skrämde mig lite. Jag vaknade ofta och varje tanke gick till mamma och att hon var borta.

Förut har jag alltid trott på ett liv efter döden, någon slags fortsättning. Himlen eller att man övergår i någon energi, att själen tar vägen till något. Att man får frid när man dör. Jag vet inte om jag tror att det är så längre.

När mamma dog fanns inget ljus eller lugn över hennes ansikte. Bara ett fysiologiskt slut. Som att se när ett djur dör. Ingen känsla avspeglade sig i hennes ansikte. Det kändes lite skrämmande. Även att titta på henne när de hade klätt henne och gjort henne fin. Hon var så oerhört liten och lite grå. Fortfarande varm. Jag tyckte synd om hennes kropp. Den var inte mer. En kropp utan liv som mist sin personlighet och sitt värde. Som ingen skulle titta på mer.

Eller så var det i mig det inte finns något ljus eller fridfullhet just då. Jag kanske var för trött för att känna den andliga delen. Om jag väljer det så kan jag se en mening i att mamma gick bort först när vi var hos henne allihop. Att hon väntade in tillfället eller tog tillfället i akt då det fanns. Att hon inte var i sin kropp när den dog utan redan hade gett sig av och gjorde det bästa för vår skull. Att dö när vi var redo och där.

Idag är det första dagen i mitt liv utan min egen mamma. Jag lyckades sova ut och vaknade utan ångest. Jag trodde att jag skulle vakna med stark ångest och inte stå ut med att vara ensam.

Dagen är precis lika vacker som igår. Jag mådde ganska bra när jag gick upp. Bilderna från igår var inte så starka. Istället såg jag mammas ansikte framför mig med ett stort glatt leende. Nu har jag känslan av att hon svävar utanför huset, i luften och är så glad och befriad. Precis som hon var i sina bästa stunder i livet. Hennes livsglädje sprider sig i mig. Jag känner mig mer glad och tacksam över mamma och över hela livet. Det är lite som att få en kick lite då och då. Lite sorgset är det men mest skönt. Så idag måste min andliga ådra ha vaknat igen. Det känns som om mamma är strålande glad och utan sin demens och andra plågor. Det är en bra känsla som jag väljer att behålla.

Jag har ont i halsen idag och känner mig på väg att bli sjuk. Tror det är anspänningen som släpper. När pappa dog lite mer hastigt, vaknade jag på natten redan med halsfluss, så jag tror att det är mitt sätt att reagera på att mista mina närmaste.

Jag har en del att göra idag men jag tar det lugnt. Jag måste gå ut då och då och säga hej till mamma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *